En dikt...

När jag mådde som sämst, skrev jag mycket. Jag har några dikter kvar från den tiden. Här kommer än som jag skrev då.

Jag stiger upp till ytan, jag har varit längst ner i djupet.

Jag vet att jag går mot ljuset, det kan inte bli mörkare nu

För varje gång skär smärtan itu mig, skalet blir hårdare

En dag blir jag osårbar, kanske denna gången

Smärtan vill spränga mig, ingen skall såra mig mer

Min skäl är alltför ärrad

Utanför fortsätter livet som vanligt

Jag tar emot det, men inget tillbaks jag ger